Från 1998. Ett försök att dokumentera vardag och samtid med betoning på individ och konkret japansk zenpraktik. Martin Persson, Anagram, filmar. Jag pratar mest. Vi tillbringar en månad i Japan, och kommer hem med femtio timmar råfilm. Konstnären Mikael Ericsson från Halmstad klipper ihop den här trailern, vi visar den för SVT, men får inte några pengar. Här fladdrar en rad möten förbi: zenprästen Seishi, i templet Tenryuji, genomför en åminnelseceremoni hemma hos en familj som tillhör församlingen och vi får också följa honom på en tiggarvandring, takuhatsu; vi åker bil med zenprästen Taiken Yokoyama i Hiroshima, vi är på väg till hans tandläkare; vi tillbringar ett dygn i Eiheiji, grundat av Dogen (1200-1253) och ett av sotozenskolans två huvudtempel, en utbildningsplats för präster, vi hör hundratals munkar recitera under en ceremoni; vi besöker zenklostret Antaiji, som 1976 flyttades från Kyoto upp i bergen vid Japanska havet, det här är min vän zenprästen Shohaku Okumuras moderkloster, jag höll ut i sex veckor 1995, det skildras i kapitel 7 i ”Erfarenheter av zen” (2003), i filmen ser vi inslag från zendon när utövarna sitter i zazen, sittande meditation, från en blöt körsbärsfest och från samtal med några av utövarna, bland annat med en ung, mycket sympatisk tysk munk, Olaf Nölke eller Muho, som betyder ”Ingen riktning” och är hans ordinerade buddhistiska namn, Muho-san är den nuvarande abboten i Antaiji.